|
De första repen tillverkades helt för hand, kanske användes
ett par pinnar eller enklare träredskap vid arbetet. Ganska snart
användes en viktförsedd pinne för att spinna garnet. Sländan hade
konstruerats. Flera tusen år senare, började sländorna att vändas
runt av ett handdrivet, så småningom vevförsett hjul och därmed var
storrocken uppfunnen. Om fler sländor (drifter) drevs av samma hjul
kallades detta för kabelgarnshjul eller kronhjul (drifterna satt i
en halvcirkelformad krona ovanför hjulet). Spinnrocken i sin
nuvarande utformning är känd först på
1500-talet. Ångkraftsdriva spinnmaskiner revolutionerade
textilbranschen på 1800-talet och övergången från hantverk till
industri hade börjat.
Till att slå samman det kraftiga tågvirke, som segelsjöfarten
behövde från 1400-talet, användes järnvevar (vändjärn) vilka
monterats i träställningar (kallade
beting, betoning på e-et).
LÄS ARTIKEL OM REPSLAGNING (och tillverkning egen utrustning).
I den främre delen satt betingsbrädan ofta fast i en stolpe eller i
marken, medan akterjärnet var monterat i en släde.
För att tillverka ett fullängdsrep, 120
famnar (cirka 220 meter), behövde man spinna ut garn på 300 meter.
När dessa tvinnades samman till dukter, krympte de till omkring 260
meter. Vid sammanslagningen av dukterna fortsatte förkortningen, och
resultatet blev ett rep på undefär 220 meter.
|
|
För att
sammanslagningen skulle bli jämn och kontrollerad använde man ett
redskap, en topp eller s.k. skalle. Detta var en träkon med spår för
varje dukt. När repet slogs samman, pressade det skallen framför
sig. Normalt hölls skallen av repslagaren, men vid kraftiga
dimensioner var den monterad på en släde, en toppsläde.
År 1793 erhöll
engelsmannen Huddart patent på sin ”utdrivningsmaskin”, den första
repslagningsmaskinen hade sett dagens ljus. Utrustningen drevs av
hästvandring eller ångkraft som på 1900-talet byttes ut mot elkraft.
I och med plastens inträde som basmaterial, kom helt nya maskiner,
men fortfarande gör man garner, vilka snos samman i en duktmaskin.
Sammanslagningen av dukterna till rep, sker i en repslagningsmaskin
med hög hastighet. I de modernaste utrustningarna sker hela
tillverkningen, från garn till färdigt rep i en enda maskin. Men
repen ser fortfarande oftast ut som på stenåldern, även om det idag
finns en del flätade och vävda varianter.
|